I det svenska språket gör vi dessvärre ingen skillnad på kull och karbon. På svenska heter det för det mesta bara kol. Så har vi den saken klargjord innan vi fortsätter.

Kol finns i nittiofem procent av allt som existerar i universum. Det innebär naturligtvis att vi omges av det hela tiden. Kol i cyklar, mat, handväskor, segelbåtar, tandborstar, uteliggare och shoppingcentra.

Eller vi kan börja så här: En stjärna blir till och väteatomer, dvs hydrogenatomer, börjar krocka med varandra och slår sig samman och blir heliumatomer. Heliumatomerna börjar också krocka med varandra, men då blir det omedelbart en explosion och så flyger de åt varsitt håll igen. Det som skulle kunna få dem att hålla samman vore om ytterligare en heliumatom krockar med de två första precis innan de stöter ifrån varandra. Men sannolikheten är väldigt liten att det skulle ske. Och lika fullt är det det som händer ibland. Då har vi plötsligt tre heliumatomers sex protoner som tillsammans bildar en kolatom. När hela stjärnan sedan exploderar sprids kolatomerna och alla andra grundämnen stjärnan hunnit producera i sitt liv, ut i världsrymden i stora skyer. Det är någonstans där andra saker kan börja skapas. Planeter och sådant. Visst är det spännande? Nittiofem procent av universum har tillkommit mot all förmodan. Och chansen att liv skulle uppstå i detta universum torde vara ännu mindre.

Kristofer Henriksson är en svensk konstnär som bor sedan några år i England. Han verkar ofta tänka på sådant som handlar om tid och skalor. Till avgångsutställningen 2010 på kunstakademiet här i Trondheim, sågade han till en liten kub av ebenholts som han borrade ett hål i för att kunna kapsla in en regndroppe. Han litade på att denna lilla svarta kub skulle vara värdig en masterutställning, medan många andra elever tog i, som man gärna gör, i storlek och format. Kanke för att visa att de hade höga mål i livet nu när de tog sina första kliv ut i världen utanför skolan.

På Babel litar Henriksson också på det stora i det lilla. Han stöter stenkol i sin mortel och blåser sedan støvet direkt på de nymalede väggarna. Det är bara det han gör. Och det håller gott. För naturligtvis ser jag en stjärnhimmel, om också som negativ, i alla dessa små svarta prickar på väggen. De allra minsta støvkornen är kanske en hundradel så stora som de största, och de största är fortfarande bara små støvkorn. De är alla väldigt små och ljusår ifrån varandra där på väggen, samlade i stjärnhopar. Några av dem är meteoriter som kan riskera krocka med jorden om vi har otur. Det där sista finns bara i mitt huvud, men det gör det inte mindre sant för det. Konstnären blåser alltså kol omkring sig på Babel. Och i utandningsluften finner vi koldioxid. I molekylformen koldioxid blir grundämnet internationell politik på högsta nivå. Kol kan ta så oerhört många former. I sin renaste form benämns det som grafit. Grafit är väldigt mjukt och samtidigt är det nästan exakt samma sak som diamant, vilket är det hårdaste som finns på jorden i naturlig form.

Henriksson nämner livet och döden i samband med sitt projekt, och det kan jag förstå. Morteln han använder för att skapa sitt verk är också en viktig beståndsdel. Ett av de grundläggande redskap vi använt på vägen från träden på savannerna och in i det vi brukar kalla för mänsklig civilisation. I morteln sker förändringen från ett tillstånd till ett annat.

Vi sitter en kväll på en bar och säger ord somstjärnjärnkärnan medan vi ritar och förklarar för varandra vad vi pratar om. Och samtalet handlar om universum, musikinstrument, tavelramar, örter man kan göra te av och skor vi tycker om. Justin Bieber nämner vi bara i förbifarten. Kol finns i allt detta och när jag går på toaletten har någon dekorerat spegeln med texten ”Be humble for you are made of dirt, be noble for you are made of stars”. Lite patetisk lyrik, men vad ska vi göra åt den saken? Det är ju sant.

Markus Lantto